I början av 2000 -talet hade inget lag någonsin vunnit Olympic Gold och Ice Hockey World Championship samma år. Det låter ofattbart till en början, men det bör komma ihåg att mellan 1920 och 1968 fördubblades den olympiska hockeyturneringen som Ice Hockey World Championship för det året.
Mellan 1972 och 2006 fanns det dock sju år då OS och världarna hölls inom några månader, och inget lag hade någonsin vunnit båda turneringarna i de första sex tillfällena. Inte ens Sovjetunionen hade gjort det i Sapporo och Prag 1972 eller i Innsbruck och Katowice 1976 när de hade sin chans.
Sedan kom svenskarna 2006. Tre Kronor slog Finland i den olympiska finalen i Turin och följde den upp genom att gå hela vägen i Riga där de sänkte Tjeckien i finalen.
“Felmarginalen är så smal, och du måste ha lite tur på din sida. Det var ett otroligt år, eller våren, för oss. Och när killarna från Detroit kom, blev atmosfären i gruppen ännu bättre,” säger Bengt-Ake Gustafsson, som tränade de vinnande lagen och höll acceptansen när 2006-laget Sweden fick 202 Milestone, som tränade de vinnande lagen och höll acceptansanalen när 2006-laget Sweden fick 202 Milestone, som tränade i de vinnande lagen och höll acceptansen när 2006-laget Sweden fick 202 Milestone, som tränade i Stockholm.
Av de åtta spelarna på båda lagen – Mika Hannula, Ronnie Sundin, Jörgen Jönsson, Kenny Jönsson, Stefan Liv och “Detroit -killarna” Niklas Kronwall, Mikael Samuelsson, Henrik Zetterberg – de senaste fem var närvarande på ceremony. Stefan Liv, som omkom i Lokomotiv Yaroslavl -flygkraschen 2011, representerades av hans änka Anna.
“Det är svårt att verkligen förstå vikten av sådana saker när du spelar i turneringen. Du är bara glad över att ha gått hela vägen. Världen och OS är korta turneringar, och du måste vara på ditt bästa under de två veckorna,” sa Zetterberg.
“Och det faktum att vårt lag, Detroit Red Wings, drogs ut tidigt från slutspelet i NHL öppnade dörren för oss att spela i Ice Hockey World Championship. Tidpunkten var stor.”
Den olympiska turneringen var kort, och spelarna ville fokusera på spelen, säger Gustafsson.
“I ett av de tidiga mötena frågade några av dem mig om jag var en” videokille “. Jag sa att jag inte var det, och de var glada att höra det eftersom de hade tröttnat på att titta på video i Nordamerika. Så vi höll våra videomöten kort och bara tog upp de viktigaste sakerna,” säger han med ett skratt.
För några av spelarna kom 2006 i början av sin karriär. Nylig myntad IIHF Hall of Famer Henrik Lundqvist fyllde 24 år en vecka efter den olympiska turneringen, Kronwall hade fyllt 25 år per månad innan den. Zetterberg var 25 år, alla tre var på väg till andra vinster och utmärkelser.
För Zetterberg och Kronwall banade den dubbla vägen till Triple Gold Club när de vann Stanley Cup två år senare.
“Jag är inte säker på om jag ens visste vad det var när jag kom in i Triple Gold Club. Återigen, det handlar om timing, du måste vara med på ett bra team vid rätt tidpunkt,” säger han.
Det faktum att de hade gjort historien gick inte riktigt på dem direkt. Även idag, medan de vet, intellektuellt, att de gjorde det, är det inte alltid lätt att känna det.
“Det är svårt att se dig själv i ett sådant sammanhang, det är svårt att förstå att jag var där. Men naturligtvis är det fantastiskt att få detta erkännande,” sa Kronwall, som ledde laget Sverige i poäng på 2006 IIHF Ice Hockey World Championship, med två mål och tio poäng.
“Händelser som detta är också viktiga eftersom de vänder rampljuset på människor som (Johan Bollue Award -vinnaren) Jim Aldred som har gjort viktigt arbete i Portugal. Det är så vi växer spelet.”
Kenny Jonsson hade emellertid återvänt hem ett år tidigare i sin premiär, som en 30-åring med tio NHL-säsonger under sitt bälte. Inte bara hade han återvänt till Sverige, utan han hade också tecknat med sitt hemstadslag Rogle som spelade i andra lagen.
Men Jonsson var så bra att tränaren Gustafsson fortfarande ville ha honom på sin Tre Kronor.
“Det jag minns från den tiden är den känsla jag hade. Jag minns att jag började varje dag genom att lyssna på en låt av Marie Fredriksson och när jag surrade det, pressade det mig att bli bättre idag än igår.”
Den svenska solo -singeln 1985 med hälften av Roxette blev Jonssons motivationsverktyg.
Namnet på låten?
“Det översätter till” min bästa dag “,” sade Jonsson.
[/gpt3]
