

Roger gillade att fira sin födelsedag! Födelsedagsfest? Säker! Födelsedagsöverraskning? Ännu bättre! Hemligheten är att han helt enkelt tyckte om att njuta av livet, och en födelsedag var bara ett annat tillfälle för firande. Mellan dessa tillfällen var hans skrivande, som han gjorde prolifiskt, och också som en slags firande. Jag tänkte på det idag, 18 juni, vilket skulle ha varit hans 83 -årsdag. Det började tidigt, med människor som skickade anteckningar, e -postmeddelanden eller inlägg på sociala medier som påminde mig. Så jag bestämde mig för att skriva en kort artikel för att fira honom.

De viktigaste fakta som du förmodligen vet: han föddes i Urbana, Illinois, tvillingstaden till Champaign, Illinois, hem för University of Illinois, där han blev kär i journalistik. Hans mamma och pappa var Annabel och Walter. Hans far var elektriker vid universitetet. Det var hans fars önskan att se Roger säkra en position som professor vid universitetet en dag, så att han kunde “luta sig tillbaka med fötterna på skrivbordet, rör i munnen, pontificera för studenterna” istället för att arbeta lika hårt som elektriker. Hans mamma, en bokförare och hemmafru, idoliserade sitt enda barn. Tidigt erkände de hans intellekt och hans gåva för kommunikation. Senare skulle världen också.
På ett sätt uppfyllde Roger sin fars önskan genom att undervisa en nattklass vid University of Chicago i 37 år och föreläsa till studenter om några av de största filmerna som någonsin gjorts. Han tog på sig denna roll bara ett år efter att ha anställts som filmkritiker för Chicago Sun-Times 1967. Hans gåva var uppenbar i den första meningen i sin första recension för den annars glömda bilden, “Galia”, som han skrev, “(IT) öppnar och stänger med Arty Shots of the Ocean, mor till oss alla, men mellan det är ganska tydligt att det som tvättar Ashore är den franska New Wave.” Senare samma år, medan många av hans kollegor blev överraskade av det obehagligt realistiska våldet i “Bonnie och Clyde”, kände Roger klokt att det skulle fortsätta att hyllas som en klassiker. Efter att ha sett debutfunktionen, “I Calling First”, på Chicago International Film Festival, förutspådde Roger att dess regissör, Martin Scorsese, skulle visa sig vara en filmare av stor betydelse.
1975 ledde Rogers ovanliga insikter och förmåga att förmedla komplexa idéer på tillgängliga och engagerande sätt att bli den första filmkritikern att få Pulitzer -priset. Det var en utmärkelse som regelbundet åtföljde hans namn under de första åren av hans filmrecensionsshow, som började i november samma år och parade honom med sin rival, Chicago Tribune Kritikergen Siskel. När showen utvecklades till hitserien, “Siskel & Ebert” (och senare “Ebert & Roeper”), som driver de två Midwestern -kritikerna till osannolik stjärna, blev det tydligt för tittarna att deras outtröttliga analyser var på grund av deras kärlek till konstformen. Senare blev det uppenbart för mig att Rogers brännande argument med Siskel i luften drevs av vad han trodde var den enorma potentialen för vad film kunde uppnå. För Roger var filmer också en dörr till att förstå de människor som delade denna jordiska resa med oss.

Det som imponerade mig mest med Roger, förutom hans intellekt, var hans “godhet!” Han hade en uppriktig önskan att bidra till världen på ett sätt som skulle göra det bättre. För Roger var film på sin högsta nivå en maskin som kunde generera empati och bjuda publiken att uppleva världen genom en annan perspektiv. Hans form av empati hedrade mänskligheten genom att bryta ner hinder, belysa enheten i alla levande saker och fira de egenskaper som gör var och en av oss unika. Oavsett om det var genom hans skrivande eller hans humor, var han kul att vara med. Hans djupa kärlek till mänskligheten var obestridlig. Liksom hans kärlek till mig och våra barnbarn …
Roger tappade aldrig sin vidögda vördnad över vad som kunde upplevas, inte bara genom en kameras lins. I sina sista stunder skrev han den mest djupgående recensionen av sitt liv. Strax innan han dog, pratade han om att denna värld var “ett utarbetat hoax.” Han beskrev en enormhet som är otänkbar för den genomsnittliga mänskliga hjärnan. Det var emellertid en plats för hopp där kunskap utan bedömning omedelbart överfördes. Och var i slutändan finns det bara kärlek. Hans ord inspirerade senare sångaren Clem Snide att skriva sin kraftfulla låt, “Roger Ebert.” Jag är inte förvånad över att allt som är “där ute” för oss var något positivt för Roger. Jag hoppas att var han än är, den är någonstans ljus och lycklig och full av hopp, där våra drömmar går i uppfyllelse. Där Roger hålls och firas på sin födelsedag. Och där det bara finns kärlek.
[/gpt3]
