Under min tiden på arbetsplatsen blev Jag vid upprepade Tillfällen utsatt För Kränkande Kommentarer Och Nedlåtande Attitor Från en Chef. Det handlade inte om enstaka Tillfällen utan om en arbetmiljö där tystnad och obehag fick vÄxa – något som till slampa påverkade både min hälsa Och mitt självförtroende.
Jag Vände Mig till hr i Hoppar om att få Stöd, män Bemöttes Istället med ifrågasätande, passivitet och en vilja att ”inte ska Konflikt”. Trots att Jag Besskrev Situationen I DETALJ OCH ÄVEN Hade Stöd I Form AV Bildbevis På Saker Som Sagts, Valde HR ATT INTE AGERA. Det Jag upplevde var en Tyst Acceptans av Kränkande Beteenden, där den som Drabbas Förvängas vara Tyst Och ”inte Göra en Grej av det”.
En arbetsplats där hr Vänder Bort Blicken sviker sitt updragrag. HR Finns INTE Bara Till För att ATT SKYDDA ARBETSGIVAREN – DE SKA OCKSÅ VARA EN TRYGGHET FörS OSS ANSTÄLLDA. När de INTE TAR Sitt Ansvar, Vad Återstår Då?
Jag Skriver Detta För att Belysa Ett Systemfel. Det handlar inte om enskild individ Utan om en kultur där Tystnad Belönas Och utsatthet ignoreras. MynDigheter Har Ett Särskilt Ansvar att Vara Föredömen – Både I Ord och hantering. Jag Hoppas AtT FLER VÅGAR BERätta. Tystnaden Måste Brytas.
Fd anställd vid svensk myndighet
[/gpt3]
